...But there they were." - Ur filmen Adam (2009) som handlar om en kille med Aspergers syndom.
Tidigare har det inte varit något som jag har velat att andra ska veta om mig. Jag har skämts för att vara annorlunda och funderat på vad jag kan göra för att dölja det utåt. Jag har läst på, studerat andra på avstånd och granskat mig själv i spegeln, allt för att radera ut det som var avvikande i mig.
Men det går inte att skilja på vad som är jag och vad som är syndromet.
Jag har Aspergers syndrom...
Jag vet inte om jag har pratat om det här i bloggen tidigare, men det är dags att jag också visar att jag finns, precis som så många andra gör nu. Som i tv serien på SVT som heter "Den som får finnas".
Jag har tidigare undvikit mycket som har skildringar av personer med Aspergers att göra då det fick mig att konfronteras med något som jag inte gillade hos mig själv. Men jag vet att det inte går att dissekera sig själv på det sätt som jag försökt göra, man tänker sig helt enkelt galen.
Men nu när jag har bestämt mig för att ta plats i samhället och att smälta in men ändå inte kompromissa med mig själv så är det oerhört svårt stundvis. Det är som att en del av mig ska tuktas, gömmas undan och jag måste ständigt gå emot mina instinkter och se folk rakt i ögonen, le artigt åt saker jag inte förstår och försöka att säga passande saker på rätt sätt och vid rätt tidpunkt.
Ja, det är utmattande, det är det faktiskt. Men jag vet att allt jag gör som gör mig obekväm snart kan bli till en rutin, och vilken dag som helst nu så kommer det vara det nya normala.
Jag vill vara en del av allt. Jag vill inte känna som att ingen annan ser världen som jag gör. Det är förmodligen så, men det känns väldigt ensamt ibland.
Jag har min fantasi, min värld som är uppbyggt av massor av lager. Jag försöker ibland förmedla hur jag ser världen genom konst, och släpper ut mycket känslor så. Men mycket är svårt. Jag misslyckas ofta då jag jämför mig med andra runt omkring mig som klarar så mycket.
Min energi räcker inte till alltid och då är jag besviken på mig själv. Ljuden, ljusen, folk som pratar på raden bakom mig i tunnelbanan, vinden som gör ont och någon som klappar mig på axeln.
Folk är oförutsägbara och läskiga ibland. Om allt som är konstigt och läskigt kan jag ju tala om i evigheter men nog med det.
Jag vet aldrig vad som väntar, jag är nog både dum och modig, men jag vill dyka ut och testa saker, utmana mig själv och ibland går det ju illa. Men jag dyker igen!
Om man nu vill veta lite mer så kan jag rekommendera dessa filmer och böcker som jag gillar:
Pretending to be normal, av Liane Holliday Willey.
Vet inte om den finns översatt till svenska än men den går att beställa på engelska som många förstår iaf. Väldigt bra bok.
Sen lite filmer:
I rymden finns inga känslor (2010).
Mozart and the whale (2005)
Jag kanske gör en längre lista sedan med lite mer fina dokumentärer osv. Men då jag är allergisk mot många saker som är för "ledsna" så börjar jag lite lätt med dessa :)
Kram
